... sista pillet på läsårets sista tenta, jag kommer inte sakna detta i sommar. Att skriva på den sista tentan är svårare än jag trodde, all motivation är som bortblåst. Jag har antagligen tagit sommarlov redan nu, men samtidigt känner jag mig superstressad eftersom det är S Å himla mycket jag ska hinna göra på dessa två veckor... Eller ja, tentan ska ju vara färdig idag men ändå...STRESS !

 

Imorgon åker jag till Stockholm med Jacob och lillebror Oliver, det ska bli mysigt och lite spännande på samma gång. Vi ska gå och se west side story på stadsteatern och bo på hotell, men annars har vi inga direkta planer, Jacob vill gärna hinna gå på något museum så det ska vi försöka hinna med. Min morbor och hans tjej är med och spelar i musikalen så förhoppningvis hinner vi med och kramas lite med dem.

 

Idag måste jag som sagt hinna färdigt med den där j&%L# tentan och dessutom packa och fixa för i morgon, men först ett sånt där jobbigt telefonsamtal som man helst vill slippa... kaffe kaffe kaffe...

 

 

 

I Lördags var jag nere i Göteborg. Jag firade, tillsammans med Cicci och Mitzi, Andrea som har fyllt 30. Detta gjorde vi genom att spendera en heldag på St.Jörgens spa och efter att ha mellanlandat hos Mitzi en stund åkte vidare in till stan för att käka på restaurang. När vi skulle boka restaurangen kollade jag lite på nätet efter tips, det var ju ett  tagsen vi flyttade nu och det kommer ju upp nya ställen hela tiden och blev tipsad om ett ställe som heter Pinchos. Pinchos är en tapasrestaurang och eftersom att vi alla fyra älskar tapas så tyckte jag det lät som ett bra alternativ och bokade...

När väl kvällen var kommen blev vi lite sena (som vanligt) och jag tänkte det var bäst att ringa till restaurangen för att meddela detta,tyvärr var inte detta möjligt då dem bara hade kontakt via  mail..?!

När vi kom fick vi tydliga instruktioner om hur VI skulle göra, för det var vi som själva genom en app i telefonen skulle lägga beställningarna, vidare var det vi som skulle gå till luckan och hämta våran mat efter att telefonen plingat till och sist så skulle vi skicka ett litet meddelande när vi ville betala...

 

Med ålder kommer visdom, och för min del har det ganska nyligen gått upp för mig att det är jag själv till 100% som får, kan, måste välja vem jag vill ha i mitt liv... egentligen är det inget nytt, men jag har kommit till insikt med att jag har RÄTT att välja själv och jag behöver inte faktiskt inte ens förklara mig... det räcker med att välja människor som skapar goda relationer. Denna insikten har givetvis också med ett ökat självförtroende att göra, jag behöver inte allas bekräftelse och det spelar ingen roll hur många människor jag har i mitt liv bara de som finns där verkligen, verkligen är äkta och kärleksfulla männiksor.

Den senaste tiden har en del vänner och bekanta flyttat isär, det har kommit som en riktig boom, alla får plötsligt för sig att det är dags att gå vidare. Riktigt tråkigt när förhållanden går i spillror, men också riktigt fantastiskt att människor vågar följa sitt hjärta och väljer att gå i från en relation, trots att man inte vet vad som väntar. Att man vågar stå upp för v e m man är... det är modigt !

Jag skulle inte vilja säga att dessa månniskor har inspirerat mig, för det låter lite naivt och frånskyllande, men jag har fått upp ögonen för hur man borde tänka angående relationer som inte är bra för en, realtioner som får en att må dåligt och att det faktiskt bara är jag som kan välja... och att jag som sagt F Å R välja !

Jag kan säga nej, jag kan ställa krav, jag kan...

 

Som jag har längtat efter att få stå vid sidan av en plan/rink/matta eller vad det nu kan vara och heja på mina barn, att hjälpa till med korvförsäljning och köpa en massa massa lotter som gynner föreningen. Jag har väntat... och väntat, lite brottning i perioder har det blivit för Jacob men då har det framför allt varit Christian som har hängt med, eftersom han ändå tränar.

När vi flyttade hit började Jacob i scouterna och jag har dragit mitt stå till stacken vad gäller den organisationen men det är inte direkt så att man står och hejar på barnen, eller jo det gör man kanske, men inte på det sätter.

Gabriel började med fotoll nu i våras och idag ägde den första tuneringen rum, det var en halvdag inne i Uricehamn med fotboll för 7-8 åringar, jisses vilken spänning. Kommer själv ihåg när jag var i den åldern och stod med min pappas innebandyklubba och med alldeles för stort matchställ  för att möta tjejer som var många år äldre än mig... vilket pirr.

Tyvärr är inte mina små knattar särskilt samarbetsvilliga för tillfället, det hör liksom ihop med åldern, vill lite för mycket för sitt eget bästa och behärskar inte den stora vida världen riktigt ännu. Det blir svettigt när man ska springa och jaga efter dessa små, samtidigt som jag ska försöka hålla koll på Gabbe och heja på honom... Nästa gång ska småttingarna stanna hemma.... så det så.

 

Nu är jag så trött, så trött... längtar nästan efter att få lägga busarna så jag kan slänga mig i sängen med en bok... tenta på gång så det blir kurslitteratur, men sängen ändå...

 

 

Det var 8 månader sen sist, det är en hel graviditet nästan... ja för mig är det faktiskt det i 2 fall av 3. Jag orkade inte blogga mer, det blev bara för mycket och då är det inte roligt. Jag blev tvungen att fokusera 100 % på att komma in i studentrollen och samtidigt kunna fortsätta att vara en bra förälder och det som ni säkert förstår var inte helt lätt.

Jag har vid vissa perioder inte alls tänk på att blogga medans jag i andra perioder har saknat det väldigt mycket. Jag har fått frågan vid flera tillfällen om jag inte kan börja skriva igen och det är såklart jätte roligt men har just då inte haft ro i själen att sätta mig vid datorn "bara för att blogga"...  jag har heller inte läst några andra bloggar under den här perioden, med undantag för Johannas då såklart ! Men igår hände det, jag blev plötsligt väldigt nyfiken på familjen annorlunda mammorna (fråga mig inte varför) men så var det och jag fick ett stort sug att börja skriva själv igen... och idag känner jag att jag till och med behöver bloggen igen, att den fattas mig.

Frågan är om det finns någon mening med att försöka resumera de senaste 8 månaderna, det har ju såklart hänt en jädra massa, men framför allt så är jag snart färdig med mitt första år som student och det känns otroligt skönt. Jag har börjat hitta studenten inom mig, jag har börjat få ett grepp om socialpedagogik och jag har lärt känna massa nya människor. Genom att lära känna nya människor lär man också känna sig själv... vilket kan vara både spännande och läskigt. Jag har fått en himla massa positiv feedback från lärare och givetvis även konstruktiv kritik, jag bär med mig båda delarna, men väljer allt som oftast att fokusera på det positiva då min självkänsla efter 12 år i skola var sänkt i botten... tänk att allmän skola gör så med barn och ungdomar !  

Jag trodde inte alls på mig själv när jag började och skakade som ett asplöv när jag hämtade ut min första tenta - Godkänd ! Ja det kan ju inte bero på mig, det måste vara så att examinatorn tycker synd om mig för att jag har så många ungar eller nått, för inte kan det vara min prestation som gör att jag blir godkänd. Så har det rullat på nu hela hösten och våren, jag är helt inställd på att bli underkänd och när jag får tillbaka min godkända tenta så hittar jag på en rad olika anledningar till det godkända betyget... allt förutom att jag faktiskt har skrivit något vettigt och bra. Jag vet inte om det någonsin kommer släppa, kanske men har man blivit intalad hela sitt liv att man är dålig i skolan och att - du är minsann ingen akademiker så tar det lång tid att bygga upp ett självförtoende. Det är någonting som jag själv kommer ha med mig i mitt kommande arbete och givetvis också som förälder.

Senaste tentan hämtades med tunga uppgivna steg, jag visste redan resultatet och jag skämdes över min prestation. Den kändes ihop harvad i sista sekund och jag tyckte inte att jag hade följt instruktioner helt korrekt... när jag sen hämtade ut mitt G och läste vad jag hade skrivit blev jag förundrad över två saker, vad otroligt bra den faktiskt var och vilken galen bild jag har av mig själv...

 

 

Idag samlades min släkt på pappas sida för kräftskiva, det är en tradition sen ett antal år tillbaka och det är vansinnigt trevligt att träffa alla kusiner, för vi kusiner har haft en otrolig sammanhållning under åren. Vi har liksom viúxigt upp ihop och alla har en särskild plats i mitt hjärta... alla hmm 15 stycken... ja min pappa och hans två syskon har legat i om man säger så... fast nja nu är det inte 15 kusiner jag har men vi är 15 tillsamman med mig och mina syskon men det känns ju lite dumt att inte räkna in syskonen i dem som ligger mig nära om hjärtat. 

Min farfar höll ett litet tal där han tackade min faster som hade möjlighet år efter år att bjuda in till släktträff i sitt hem och tittade sedan på Hjalmar, Lovis och deras kusin Lucas och påpekade att här har vi nästa generation som förhoppningsvis kommer fortsätta denna tradition i samma gemensamma anda... och det hoppas jag också. Jag hoppas att mina barn känner samhörighet och gemenskap med sina - mina - våra släktingar för det är vad som än händer dem som finns där när man behöver någon allra mest ! 

 

familjens minstingar, Lovis, Hjalmar och Lucas

 

 

Och här ser ni en massa godingar i min familj, men det jag igentligen vill visa med bilden är det otroligt stora garaget som är större än hela mitt hus... då förstår ni hur litet mitt hus är !

 

Sen vill jag gärna visa en bild på mannen som ALLTID öppnar en whiskeyflaska när det är dags för familjen att åka hem... men fin är han allt !

Då har det gått en vecka till, det börjar rulla på i en faslig takt men jag klamrar mig fast minsann. 

Man kan nog tänka att jag är lite egoistisk och lite galen som lämnar halva min familj här i Blidsberg och sliter upp de andra två från sin trygghet och verklighet och tar med dem till Lödöse. Jag ifrågasätter mig själv ganska ofta och funderar på om jag verkligen gör rätt, borde jag kanske vänta lite ? Hur påverkar mina val barnen ? 

 

Men så finns det människor i vårt liv som verkligen finns där och påminner om att allt går, bara vi gör det tillsammans. Om man hjälps åt och finns för varandra som kommer detta funka... det kommer inte bli lätt men vi kommer klara det !

När jag titta på Lovis där hon låg och sov i "vårat" rum hemma hos mormor och morfar så kände jag att även eller framför allt barnen drar sitt strå till stacken, det är dem som gör det största jobbet men det är ju också för deras skulle på nått vis... Ja jag fick iallafall en känsla när jag såg denna bilden och det är just det - Vi klarar detta för vi har varandra ! 

Idag har jag haft egna studier hemma, på schemat stod det att vi skulle läsa mellan 09.00 - 16.00. Gissa hur mycket jag har läst ? Nej inte en sida, boken ligger fortfarande nerpackad i väskan. Tur att jag hade lite framförhållning i veckan och läste på kvällarna. 

Jag har ju vetat ett tag att det skulle vara egna studier idag vilket då resulterade i att jag har bokat upp hela denna dagen som om jag skulle vart ledig. 

Det har varit en larmkille här och försökt sälja på mig allt mellan övervakningskameror och pratande brandlarm... 16 olika språk kan dem rackarna prata... allt för en mindre kostad av 6500 kr... ja plus månadskostnaden på 300 och just det en uppkopplingskostnad också... Jag tackade för besöket på enochenhalvtimma och bad att få återkomma !

Sen hade jag ett besök av sotaren som skulle kolla vad vi hade för möjlighet att sätta in en braskamin i vardagsrummet, jag har aldrig fattat vad problemet skulle vara, vi har ju en skorsten liksom, det är väl bara att koppla in skiten...men näää givetvis inte. 

 

 

Tydligen var det lite mer jobb än vad både vi och sotaren hade räknat med och givetvis ett par 1000-lappar mer också...suck ! 

 

Sen på eftermiddagen drog jag till Falköping och tränade ett gäng 4-6 åringar i brottning (lek) , jag hade lovat det i ett svagt ögonblick och JA jag ångrade mig bittert efteråt. Men både jag och ungarna överlevde den första träningen och jag ska minsann inte ge upp... nä jag ska använda denna grupp i utbildningsyfte, så det så...

 

Nu är det soffan som gäller... och just det boken ! Vad var det den hette nu igen...

Idag är jag trött alltså, både Hjalmar och Lovis har hållt låda i natt, eller ja det har väl varit ofrivilligt iof. Det har varit hosta hela natten och jag märker att även dem är trötta. 

 

Idag blev vi uppdelade i grupper i skolan och det kändes riktigt bra, det blev ett bra gäng i min grupp och jag tycker det känns lite lättare när det bara är 6 personer att fokusera på och lära känna än 60 ! Ja det tycker nog alla. 

Nu har vi liksom kickat igång kursen och det är väldigt roligt och super intressant, i morgon har vi den första föreläsningen sen åker jag och twinsen hem till Blidsberg igen och jisses vad jag ska pussa på mina stora killar - alla tre ! 

 

Hjalmar och Lovis trivs bra här hemma hos mormor, fast Lovis är lite mammig för tillfället... eller det har hon nog kanske varit hela tiden, men det märks tydligare nu när jag lämnar henne. 

 

 

 

Hjalmar har fått två nya kompisar i kattungarna Elsa och Doris, katterna verkar trivas lika bra i Hjalmar sällskap, trots hans hårda behandligar ! 

Ja idag har vi haft lite mer genomgång av vårt program och det var intressant, men jag vill att det ska dra igång på riktigt nu. Jag är laddad.

Fast samtidigt lite rädd att när det väl sätter igång så går det för fort och jag hinner inte med. Hoppas att jag kommer in i det snabbt och att jag är förberedd. Tror jag var smart som lånade alla böcker på biblioteket en vecka innan så jag kan sitta och läsa boken som vi ska använda nu i veckan, sen kan jag köpa böckerna eftersom. 

 

I morse var mormor här en sväng, min mormor alltså. Hon hade med sig lite babyleksaker som Hjalmar och Lovis kunde roa sig med på dagarna. 

 

Konstigt att mitt inlägg som jag skrev igår aldrig blev publicerat, kanske blev jag avbruten men jag är ganska säker på att jag tryckte på "skicka" knappen. 

Nåja !

 

Idag var det dag 1 i skolan, välkomnsdag för nya studenter och lite halvintressant om jag får säga det själv, imorgon är det nog lite mer matnyttig information då vi går igenom mer generella saker om just vårt program. 

Jag har börjat läsa lite i den första boken som vi ska jobba med, typ en sida har jag hunnit läsa på ett par timmar. Jag har aldrig sagt att det kommer bli lätt. 

 

 

Mormor har nog inte haft det helt lätt heller idag.. det tar ett tag att komma in i tvillingrutiner och trots att hon har haft tvillingar själv. 

 

 

Hjalmar var också väldigt trött nu ikväll, jag hittade honom sova sittandes i sängen där jag hade satt honom en stund...

Nu har vi landat hemma hos mamma och pappa i Nygård - Lilla edet. Jag, Hjalmar och Lovis, här ska vi bo fram tills torsdag är det tänkt. 

I morgon är det skolstart för mig, jätte spännande och pirrigt. Samtidigt är det ju lite vemodigt att vara borta så länge hemifrån och då framför allt från grabbarna bus där hemma. Men vi får försöka att tänka positivt, pussla med tider och dagar så att vi får så mycket tid som möjligt med varandra alla sex. 

 

 

Men nu är vi här och då busar vi lite med morbror Oliver.

Igår var jag ute på stan en sväng, på kvällen alltså och drack öl ! Fy tusan va tråkigt jag hade det och vad jag bara ville hem. Inte tråkigt för att jag var i fel sällskap... nej sällskapet var det inget fel på. Det är bara så att jag känner mig färdig i utesvängen på nått vis... jag har gjort det och nu är det på nått sätt dags för nästa generation att ta över - jag känner mig helt enkelt gammal och vet ni vad det känns rätt gött ! 

Jag började hinka vatten innan ungdomarna var färdiga med sin förfest.

När jag var i Varberg för några veckorsen så kände jag precis samma sak, jag blev lite leden när en kille råkade trampa mig på tårna för att sedan råka putta till mig så jag spillde ut min COLA (!) på klänningen... för några årsen hade jag aldrig märkt att någon hade trampat mig på tårna och colan i glaset hade antagligen varit blandad med rom ! 

 

Ikväll därimot satt vi hemma och käka pizza med Johanna och Kristian, drack lite rödtjut och bara pratade, skrattade och hade det super trevligt. Det är grejer det... 

För första gången i mitt liv känner jag mig helt nöjd och tillfredställd med att bara vara här och nu, gammal eller ung - det spelar ingen roll ! Jag är den jag är och just nu är det ingen partyprinsessa och som sagt - Det känns så skönt ! 

 

 

 

För första gången så såg jag ett uns av rivalitet och avundsjuka mellan Lovis och Hjalmar idag. Två väldigt förskylda och trötta bebisar bråkade om min uppmärksamhet. Hjalmar som är snäppet sjukare än Lovis satt i mitt knä och nästan sov när Lovis försökte få en bättre plats på min lediga arm. Hon grinade som en toka och klängde och rätt som det var så drog Hjalmar till henne ! Efter en stund så tog hon tag i min läpp och man liksom ser i ögonen på henne att hon vill att jag ska få ont - hon är förbannad ! Ja jag tyckte synd om henne, fast visst har man ett garv i halsen som man får svälja ! 

Visst tusan tycker man att dagar som dessa är ganska jobbiga, man hinner inte med någonting och man kan ju inte gå och bära på en ledsen bebis när man har två ! Man måste nästan sitta i soffan och kramas - trösta - pussa på båda alt. ligga på golvet med båda två = att man inte får något gjort ! Men idag... ikväll är jag så otroligt glad över att jag har två små sjuka tvillingar liggandes i sina sängar i sitt rum ! 

Christian har en fd arbetskompis som väntade tvillingar - idag föddes dem, i vecka 19 ! En liten flicka och en liten pojke. Vi vet ju alla att en förlossning som startar i v.19 inte slutar lyckligt ett barn som föds i v.19 räknas inte som ett barn utan som ett foster - ett missfall och sjukvården kan inte rädda ett sådant barn/foster MEN för dessa föräldrar - för alla föräldrar som får genomgå en förlossning för att sekunden senare förlora ett barn har just det - förlorat ett barn ! 

Och det är så otroligt ledsamt att man knappt vet vart man ska göra av sig själv, så otroligt smärtsamt men tacksamt på samma gång. Tacksamhet att man själv får hålla sina fina ungar varje dag, fyra stycken har vi berikats med och det känns nästan lite egoistiskt och girigt på nått vis... 

 

 

 

 

Tack mina fina ungar för att jag får ha er, snoriga, griniga, trotsiga, det spelar liksom ingen roll ! Jag får ha er...