... sista pillet på läsårets sista tenta, jag kommer inte sakna detta i sommar. Att skriva på den sista tentan är svårare än jag trodde, all motivation är som bortblåst. Jag har antagligen tagit sommarlov redan nu, men samtidigt känner jag mig superstressad eftersom det är S Å himla mycket jag ska hinna göra på dessa två veckor... Eller ja, tentan ska ju vara färdig idag men ändå...STRESS !

 

Imorgon åker jag till Stockholm med Jacob och lillebror Oliver, det ska bli mysigt och lite spännande på samma gång. Vi ska gå och se west side story på stadsteatern och bo på hotell, men annars har vi inga direkta planer, Jacob vill gärna hinna gå på något museum så det ska vi försöka hinna med. Min morbor och hans tjej är med och spelar i musikalen så förhoppningvis hinner vi med och kramas lite med dem.

 

Idag måste jag som sagt hinna färdigt med den där j&%L# tentan och dessutom packa och fixa för i morgon, men först ett sånt där jobbigt telefonsamtal som man helst vill slippa... kaffe kaffe kaffe...

 

 

 

I Lördags var jag nere i Göteborg. Jag firade, tillsammans med Cicci och Mitzi, Andrea som har fyllt 30. Detta gjorde vi genom att spendera en heldag på St.Jörgens spa och efter att ha mellanlandat hos Mitzi en stund åkte vidare in till stan för att käka på restaurang. När vi skulle boka restaurangen kollade jag lite på nätet efter tips, det var ju ett  tagsen vi flyttade nu och det kommer ju upp nya ställen hela tiden och blev tipsad om ett ställe som heter Pinchos. Pinchos är en tapasrestaurang och eftersom att vi alla fyra älskar tapas så tyckte jag det lät som ett bra alternativ och bokade...

När väl kvällen var kommen blev vi lite sena (som vanligt) och jag tänkte det var bäst att ringa till restaurangen för att meddela detta,tyvärr var inte detta möjligt då dem bara hade kontakt via  mail..?!

När vi kom fick vi tydliga instruktioner om hur VI skulle göra, för det var vi som själva genom en app i telefonen skulle lägga beställningarna, vidare var det vi som skulle gå till luckan och hämta våran mat efter att telefonen plingat till och sist så skulle vi skicka ett litet meddelande när vi ville betala...

 

Med ålder kommer visdom, och för min del har det ganska nyligen gått upp för mig att det är jag själv till 100% som får, kan, måste välja vem jag vill ha i mitt liv... egentligen är det inget nytt, men jag har kommit till insikt med att jag har RÄTT att välja själv och jag behöver inte faktiskt inte ens förklara mig... det räcker med att välja människor som skapar goda relationer. Denna insikten har givetvis också med ett ökat självförtroende att göra, jag behöver inte allas bekräftelse och det spelar ingen roll hur många människor jag har i mitt liv bara de som finns där verkligen, verkligen är äkta och kärleksfulla männiksor.

Den senaste tiden har en del vänner och bekanta flyttat isär, det har kommit som en riktig boom, alla får plötsligt för sig att det är dags att gå vidare. Riktigt tråkigt när förhållanden går i spillror, men också riktigt fantastiskt att människor vågar följa sitt hjärta och väljer att gå i från en relation, trots att man inte vet vad som väntar. Att man vågar stå upp för v e m man är... det är modigt !

Jag skulle inte vilja säga att dessa månniskor har inspirerat mig, för det låter lite naivt och frånskyllande, men jag har fått upp ögonen för hur man borde tänka angående relationer som inte är bra för en, realtioner som får en att må dåligt och att det faktiskt bara är jag som kan välja... och att jag som sagt F Å R välja !

Jag kan säga nej, jag kan ställa krav, jag kan...

 

Som jag har längtat efter att få stå vid sidan av en plan/rink/matta eller vad det nu kan vara och heja på mina barn, att hjälpa till med korvförsäljning och köpa en massa massa lotter som gynner föreningen. Jag har väntat... och väntat, lite brottning i perioder har det blivit för Jacob men då har det framför allt varit Christian som har hängt med, eftersom han ändå tränar.

När vi flyttade hit började Jacob i scouterna och jag har dragit mitt stå till stacken vad gäller den organisationen men det är inte direkt så att man står och hejar på barnen, eller jo det gör man kanske, men inte på det sätter.

Gabriel började med fotoll nu i våras och idag ägde den första tuneringen rum, det var en halvdag inne i Uricehamn med fotboll för 7-8 åringar, jisses vilken spänning. Kommer själv ihåg när jag var i den åldern och stod med min pappas innebandyklubba och med alldeles för stort matchställ  för att möta tjejer som var många år äldre än mig... vilket pirr.

Tyvärr är inte mina små knattar särskilt samarbetsvilliga för tillfället, det hör liksom ihop med åldern, vill lite för mycket för sitt eget bästa och behärskar inte den stora vida världen riktigt ännu. Det blir svettigt när man ska springa och jaga efter dessa små, samtidigt som jag ska försöka hålla koll på Gabbe och heja på honom... Nästa gång ska småttingarna stanna hemma.... så det så.

 

Nu är jag så trött, så trött... längtar nästan efter att få lägga busarna så jag kan slänga mig i sängen med en bok... tenta på gång så det blir kurslitteratur, men sängen ändå...

 

 

Det var 8 månader sen sist, det är en hel graviditet nästan... ja för mig är det faktiskt det i 2 fall av 3. Jag orkade inte blogga mer, det blev bara för mycket och då är det inte roligt. Jag blev tvungen att fokusera 100 % på att komma in i studentrollen och samtidigt kunna fortsätta att vara en bra förälder och det som ni säkert förstår var inte helt lätt.

Jag har vid vissa perioder inte alls tänk på att blogga medans jag i andra perioder har saknat det väldigt mycket. Jag har fått frågan vid flera tillfällen om jag inte kan börja skriva igen och det är såklart jätte roligt men har just då inte haft ro i själen att sätta mig vid datorn "bara för att blogga"...  jag har heller inte läst några andra bloggar under den här perioden, med undantag för Johannas då såklart ! Men igår hände det, jag blev plötsligt väldigt nyfiken på familjen annorlunda mammorna (fråga mig inte varför) men så var det och jag fick ett stort sug att börja skriva själv igen... och idag känner jag att jag till och med behöver bloggen igen, att den fattas mig.

Frågan är om det finns någon mening med att försöka resumera de senaste 8 månaderna, det har ju såklart hänt en jädra massa, men framför allt så är jag snart färdig med mitt första år som student och det känns otroligt skönt. Jag har börjat hitta studenten inom mig, jag har börjat få ett grepp om socialpedagogik och jag har lärt känna massa nya människor. Genom att lära känna nya människor lär man också känna sig själv... vilket kan vara både spännande och läskigt. Jag har fått en himla massa positiv feedback från lärare och givetvis även konstruktiv kritik, jag bär med mig båda delarna, men väljer allt som oftast att fokusera på det positiva då min självkänsla efter 12 år i skola var sänkt i botten... tänk att allmän skola gör så med barn och ungdomar !  

Jag trodde inte alls på mig själv när jag började och skakade som ett asplöv när jag hämtade ut min första tenta - Godkänd ! Ja det kan ju inte bero på mig, det måste vara så att examinatorn tycker synd om mig för att jag har så många ungar eller nått, för inte kan det vara min prestation som gör att jag blir godkänd. Så har det rullat på nu hela hösten och våren, jag är helt inställd på att bli underkänd och när jag får tillbaka min godkända tenta så hittar jag på en rad olika anledningar till det godkända betyget... allt förutom att jag faktiskt har skrivit något vettigt och bra. Jag vet inte om det någonsin kommer släppa, kanske men har man blivit intalad hela sitt liv att man är dålig i skolan och att - du är minsann ingen akademiker så tar det lång tid att bygga upp ett självförtoende. Det är någonting som jag själv kommer ha med mig i mitt kommande arbete och givetvis också som förälder.

Senaste tentan hämtades med tunga uppgivna steg, jag visste redan resultatet och jag skämdes över min prestation. Den kändes ihop harvad i sista sekund och jag tyckte inte att jag hade följt instruktioner helt korrekt... när jag sen hämtade ut mitt G och läste vad jag hade skrivit blev jag förundrad över två saker, vad otroligt bra den faktiskt var och vilken galen bild jag har av mig själv...