Om jag var trött förra veckan är det absolut ingenting mot var jag är idag, eller har varit i natt iallafall. Det var himla trevligt att träffa vänner från förr, vi pratade minnen, kikade på foton och drack en massa vin.

Jag har dock en väldigt konstig känsla inom mig, på nått sätt så tror jag att jag insåg igår morse när jag vaknade på en kompis soffa ett antal mil hemifrån att det kanske inte är så charmigt längre. När jag tittade på alla gamla bilder så insåg jag att jag inte har förändrats särskilt mycket på 10 år, efter att jag fick Jacob så klamrade jag mig fast i tonårstiden. Det vuxna livet var ju jätteläskigt, herregud tänk om alla skulle glömma bort mig och jag skulle vara tvungen att sitta hemma själv med min bebis. Ofta kände jag mig ensam, mitt liv stannade upp alla andras fortsatte. På nått sätt så tvingade jag mig själv att stanna kvar i 17-18 årsåldern. Jag ville inte bli äldre, jag ville inte utvecklas. Jag tror inte det är ovanligt, jag tror inte att det är typsikt för unga mammor, men jag vet inte kanske är de det ändå. Detta är nog inget som jag igentligen insåg i går, jag började detta året med en hel del utvecklande förändringar. Det känns skönt, väldigt skönt att kunna släppa the past och gå vidare på nått sätt. Det betyder inte att jag inte komma fortsätta gå ut ibland, som sagt hur ska man annars kunna veta hur fantastiskt bra man har det där hemma om man alltid är där. men ändå det hände något i lördags, en liten del av hjärnan vaknade upp och nu är jag lyckligare än någonsin och väldigt väldigt tacksam.



tonåringar...
som har blivit
vuxna...