Det var 8 månader sen sist, det är en hel graviditet nästan... ja för mig är det faktiskt det i 2 fall av 3. Jag orkade inte blogga mer, det blev bara för mycket och då är det inte roligt. Jag blev tvungen att fokusera 100 % på att komma in i studentrollen och samtidigt kunna fortsätta att vara en bra förälder och det som ni säkert förstår var inte helt lätt.

Jag har vid vissa perioder inte alls tänk på att blogga medans jag i andra perioder har saknat det väldigt mycket. Jag har fått frågan vid flera tillfällen om jag inte kan börja skriva igen och det är såklart jätte roligt men har just då inte haft ro i själen att sätta mig vid datorn "bara för att blogga"...  jag har heller inte läst några andra bloggar under den här perioden, med undantag för Johannas då såklart ! Men igår hände det, jag blev plötsligt väldigt nyfiken på familjen annorlunda mammorna (fråga mig inte varför) men så var det och jag fick ett stort sug att börja skriva själv igen... och idag känner jag att jag till och med behöver bloggen igen, att den fattas mig.

Frågan är om det finns någon mening med att försöka resumera de senaste 8 månaderna, det har ju såklart hänt en jädra massa, men framför allt så är jag snart färdig med mitt första år som student och det känns otroligt skönt. Jag har börjat hitta studenten inom mig, jag har börjat få ett grepp om socialpedagogik och jag har lärt känna massa nya människor. Genom att lära känna nya människor lär man också känna sig själv... vilket kan vara både spännande och läskigt. Jag har fått en himla massa positiv feedback från lärare och givetvis även konstruktiv kritik, jag bär med mig båda delarna, men väljer allt som oftast att fokusera på det positiva då min självkänsla efter 12 år i skola var sänkt i botten... tänk att allmän skola gör så med barn och ungdomar !  

Jag trodde inte alls på mig själv när jag började och skakade som ett asplöv när jag hämtade ut min första tenta - Godkänd ! Ja det kan ju inte bero på mig, det måste vara så att examinatorn tycker synd om mig för att jag har så många ungar eller nått, för inte kan det vara min prestation som gör att jag blir godkänd. Så har det rullat på nu hela hösten och våren, jag är helt inställd på att bli underkänd och när jag får tillbaka min godkända tenta så hittar jag på en rad olika anledningar till det godkända betyget... allt förutom att jag faktiskt har skrivit något vettigt och bra. Jag vet inte om det någonsin kommer släppa, kanske men har man blivit intalad hela sitt liv att man är dålig i skolan och att - du är minsann ingen akademiker så tar det lång tid att bygga upp ett självförtoende. Det är någonting som jag själv kommer ha med mig i mitt kommande arbete och givetvis också som förälder.

Senaste tentan hämtades med tunga uppgivna steg, jag visste redan resultatet och jag skämdes över min prestation. Den kändes ihop harvad i sista sekund och jag tyckte inte att jag hade följt instruktioner helt korrekt... när jag sen hämtade ut mitt G och läste vad jag hade skrivit blev jag förundrad över två saker, vad otroligt bra den faktiskt var och vilken galen bild jag har av mig själv...