Som vi har längtat...
Publicerat den 2011-10-22 
klockan 13:07:04Idag mina vänner, var dagen då Gabbe skulle börja på simskola... eller plask och lek som man så fint kallar det. Jag har aldrig varit med om maken till ett så laddat barn tidigare, Jacob har liksom aldrig visat något vidare intresse för vare sig det ena eller det andra, men Gabbe han var med på noterna ska ni vet. Igår kväll innan han gick och la sig var väskan packad, till och med ett äpple hade han fått med sig.
I morse slängde han i sig frukosten och sen styrde vi kosan mot Ulricehamn och simhallen, allt var på topp tills han gick ut i ledet med de andra barnen och såg den extremt djupa bassängen... Det var meningen att vi föräldrar skulle vänta i omklädningsrummet till simträningen var över, så där inne satt jag när jag hörde ett hysteriskt MAMMA från simhallen... japp, det var min son - såklart ! jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem hyperventilerade han... varför undrar ni säkert och det gör även jag - VARFÖR ?
Jag fick dispens av simläraren och fick sitta med inne i hallen för att Gabbe skulle känna sig lugn, men nej han vägrar att hoppa i plurret. Torr var han dock inte, nej han var lika blöt som alla andra barn, tårar kallas det. Tänk om jag kunde få en krona för varje tår som trilla ner för mina pojkars kinder, va rik jag skulle vara då !
Frustration har jag nog skrivit om tidigare och det är precis det jag känner när det blir såhär. Herregud, det är väl bara att hoppa i tänker jag, varför så rädda för allt ? Hur kan dom ha blivit så mesiga ? Jag vet att det är i dummaste laget att bli arg på ett barn som är rädd och ni ska inte tro att jag började gasta och bråka med Gabbe bara för att han inte ville bada, men inombords blixtrar det allt lite...
Gabriel ville åka hem , men jag vägrade ! Ni ska veta att om det är någon som är trotsig i våran familj så är det jag... barnen kan aldrig vinna det kriget ! Så vi satt kvar, duschade med de andra barnen och fikade till och med efteråt, bara för att !
Sen ringde jag Christian och frågade honom vad det är för fjantgener han har överfört till sina barn och då sa han bara RING din pappa och fråga honom hur det var att åka till simskola med dig och dina systrar när ni var små... För er som läser bloggen och känner mig sen den tiden (mamma, mormor och mostrar) Ni skrattar säkert redan, för er andra här kommer en liten beskrivning:
Jag var 5 år, Pernilla och Cathrine var 4 år... vi var små, väldigt små för vår ålder. Jag gissar på att vi vägde MAX 12 kilo ! Alltså mini tunna, men med extremt mycket krulligt hår som stog åt alla håll. Dessutom så hade vi lila blå läppar som verkligen sken mot den överdrivet vita kroppen... (mamma har du kanske till och med bildbevis att dela med dig av)
Pappa var 27 år och het om jag ska vara ärlig, vältränad och ung... antagligen alla mammornas dreggelobjekt där i simhallen... om det inte hade varit för oss tre minimänniskor som hade gråtflammigt ansikte, ni vet när man har röda fläckar runt ögonen för att man har gråtit, det hade vi i HELA ansiktet... till och med i pannan... ! Cathrine var värst, hon hulkade tills hon kräktes ! Våra små händer höll ett fast tag om pappas små speedos (japp, det är sant) ! Som en klase vindruvor satt vi fast på pappa och överröstade vartenda skrattande barn i simhallen... Om pappa var frustrerad ? Minst sagt och nej vi lärde oss aldrig simma i en simhall. Det var farfars "förtjänst" när han en sommar slängde i oss från bryggan på vårat sommarställe... dessutom kallade han oss för harar, det glömmer jag aldrig !
I morse slängde han i sig frukosten och sen styrde vi kosan mot Ulricehamn och simhallen, allt var på topp tills han gick ut i ledet med de andra barnen och såg den extremt djupa bassängen... Det var meningen att vi föräldrar skulle vänta i omklädningsrummet till simträningen var över, så där inne satt jag när jag hörde ett hysteriskt MAMMA från simhallen... japp, det var min son - såklart ! jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem hyperventilerade han... varför undrar ni säkert och det gör även jag - VARFÖR ?
Jag fick dispens av simläraren och fick sitta med inne i hallen för att Gabbe skulle känna sig lugn, men nej han vägrar att hoppa i plurret. Torr var han dock inte, nej han var lika blöt som alla andra barn, tårar kallas det. Tänk om jag kunde få en krona för varje tår som trilla ner för mina pojkars kinder, va rik jag skulle vara då !
Frustration har jag nog skrivit om tidigare och det är precis det jag känner när det blir såhär. Herregud, det är väl bara att hoppa i tänker jag, varför så rädda för allt ? Hur kan dom ha blivit så mesiga ? Jag vet att det är i dummaste laget att bli arg på ett barn som är rädd och ni ska inte tro att jag började gasta och bråka med Gabbe bara för att han inte ville bada, men inombords blixtrar det allt lite...
Gabriel ville åka hem , men jag vägrade ! Ni ska veta att om det är någon som är trotsig i våran familj så är det jag... barnen kan aldrig vinna det kriget ! Så vi satt kvar, duschade med de andra barnen och fikade till och med efteråt, bara för att !
Sen ringde jag Christian och frågade honom vad det är för fjantgener han har överfört till sina barn och då sa han bara RING din pappa och fråga honom hur det var att åka till simskola med dig och dina systrar när ni var små... För er som läser bloggen och känner mig sen den tiden (mamma, mormor och mostrar) Ni skrattar säkert redan, för er andra här kommer en liten beskrivning:
Jag var 5 år, Pernilla och Cathrine var 4 år... vi var små, väldigt små för vår ålder. Jag gissar på att vi vägde MAX 12 kilo ! Alltså mini tunna, men med extremt mycket krulligt hår som stog åt alla håll. Dessutom så hade vi lila blå läppar som verkligen sken mot den överdrivet vita kroppen... (mamma har du kanske till och med bildbevis att dela med dig av)
Pappa var 27 år och het om jag ska vara ärlig, vältränad och ung... antagligen alla mammornas dreggelobjekt där i simhallen... om det inte hade varit för oss tre minimänniskor som hade gråtflammigt ansikte, ni vet när man har röda fläckar runt ögonen för att man har gråtit, det hade vi i HELA ansiktet... till och med i pannan... ! Cathrine var värst, hon hulkade tills hon kräktes ! Våra små händer höll ett fast tag om pappas små speedos (japp, det är sant) ! Som en klase vindruvor satt vi fast på pappa och överröstade vartenda skrattande barn i simhallen... Om pappa var frustrerad ? Minst sagt och nej vi lärde oss aldrig simma i en simhall. Det var farfars "förtjänst" när han en sommar slängde i oss från bryggan på vårat sommarställe... dessutom kallade han oss för harar, det glömmer jag aldrig !
Kommentarer
Trackback
